hur opersonligt blir personligt

så, nu undrar alla vad det här är för någon. Som helt plötsligt dyker upp från ingenstans, så här kommer en del info om mig.

Jag har alltid varit aktiv och tränat under min uppväxt, men intresset för styrketräning och byggning började nog 2004 när jag ryckte in i lumpen. Då blev det ju en hel del styrketräning med grabbarna. När jag gjorde lumpen hade jag även turen att träffa mannen i mitt liv- Tobias. När jag muckade och han fick erbjudande om att jobba i San Diego ett år var jag inte sen att tacka ja till att följa med och Sommaren 2006 gick flyttlasset.
När vi kom dit lyckades jag hitta en utbildning på San Diego State University till Personal Fitness Trainer som jag gick, jag gick även en kurs hos AFAA och fick en licens.
Jag träffade även Michelle, som var personlig tränare på gymmet vi tränade på, och började träna med henne. Hon hade själv tävlat i Figure Building och visade bilder på sig själv.

Michelle Abraminko
En grym PT och underbar vän!!

Jag tyckte det var jätte fult med så mycket muskler på en tjej!! Hon tjatade på mig hela hösten om att jag också skulle tävla, men jag ville inte. Men efter mycket tjat och några trivselkilon för mycket gav jag med mig. Det var dags att lägga sig i hårdträning!!
I mars 2007 satte jag igång och dietade och på midsommarafton, efter 16 veckor, stod jag på scen i Los Angeles. Känslan var obeskrivlig!! Det här var definitivt något som jag ville göra igen!!

Lilla jag
(Jag vann inte, hade kunnat vara mer deffad, hade velat haft större muskler. Men jag är grymt nöjd över att jag tog mig igenom en diet och upp på scen!!)

Under dieten började jag träna på World Gym i San Diego. Där träffade jag Meriza Deguzman som hjälpte till med poseringen. (dock var jag så nervös att jag glömde bort allt på tävlingen) Jag fick mig även en skymt av Gina Aliotti under min frekventa besök på gymmet. Hon har den kropp som jag refererar till som drömkropp!!! Grymt snygg!!


En vecka efter tävlingen gick flyttlasset tillbaka till Sverige och Stockholm. Där fortsatte jag träna, men utan att ha något mål. Tills jag var på FF-07. Jag såg alla tjejer på scen och bestämde mig. Där ska jag stå nästa år!! Och jag började förberedelserna på en gång. Tung styrketräning för att bygga mer muskler och bra mat för maximal återhämtning. Hösten närmade sig och det var dags för diet och förbränningsträning. Sakta men säkert började jag se resultat. Axlarna var fylligare, ryggen bredare och benen hade fått bättre definition.
Tävlingen närmade sig, dräkterna var fixade (tack Maritha!), hotellet bokat, färgen inköpt, allt var klart!!! Så kom den där dagen.... två veckor innan tävlingen. Jag är på väg hem från jobbet som vanligt, helt plötsligt kommer det en isfläck och cykeln glider undan. Jag känner direkt att något är trasigt i handen, första tanken är att jag kommer missa tävlingen!!
Men jag laddar om, tar mig till Göteborg och invägningen. Där kommer nästa chock: klipp bort gipset eller skippa tävlingen!! Jag vill ju så gärna vara med, men väljer att avstå.
Jag följer tävlingen från publiken samtidigt som jag intalar mig själv att jag hade haft en bra chans. Är så grymt avundsjuk på alla som står där!! Jag hade ju så gärna velat vara med!! Dela alla upplevelser med alla grymma tjejer bakom scen.
Men mina tankar har redan vandrat framåt, mot Varberg i April. Gipset skulle ju ändå bort snart och då kunde jag ju fortsätta träna inför nästa tävling!!

Men det som skulle vara tre veckor blev fem veckor, sju veckor och nu nio veckor. Imorgon är det dags för röntgen igen och jag hoppas på en hel hand och ett happy ending...
Tävling bli det i år och då kommer jag att vara i bättre form än någonsin. Och jag kommer gå in i tävlingen med huvudet högt och vara stolt över min prestation!! Lika stolt som alla andra träningsgalna tjejer på tävlingen!!!!